rockabillyangel

Pratade i tele nyss med T, känns mycket bättre nu när vi snackar mer med varandra. Vart så osäkert och ledsen över att vi knappt pratat och setts på flera månader, men det känns ändå på något sätt värt att fortsätta att vara tillsammans med honom. Kan inte tänka mig någon annan kille än honom, har försökt men det har inte riktigt vart samma sak utan honom. Han är ju allt jag vill ha, han tänker som mig, förstår mig, har samma humor som mig och jag kan vara mig själv när jag är med honom, han dömmer mig inte och han finns där för mig.
Har inte tröttnat på honom, brukar oftast tröttna på killar efter en månad om knappt det.
Jag är inte för kärlek och att vara sådär jätte gullig mot killar, men jag kan vara det mot honom utan att jag känner mig som en toffla och äckligt gullig som de flesta par är, känns inte tillgjort.
Allt känns så annorlunda, men inte på ett dåligt sätt. Jag är äntligen så lycklig, jag är äntligen riktigt förälskad. Tog mig 6 månader att komma på att det verkligen bara är honom jag vill ha.
Nu låter jag jävligt överdriven, jag är världens veligaste människa. Gjort saker jag ångrar men jag ångrar verkligen det, men går inte att göra något åt det nu, bara att glömma.

27/3 - 09 <3